Han hade icke heller gått långt på hufvudgatan, förrän han stötte på herr Edmonstone, som stod utanför postkontoret med ett öppet bref i handen.
»Se Philip! Hur kommer du hit? Jag önskade just att få träffa dig. Kommer du med till Hollywell?»
»Nej tack, jag måste hem i kväll, sade Philip och märkte, medan han talade, att stilen i det bref, farbrodern nervöst vred mellan fingrarna, var Guys.
»Nå, det var i alla fall bra att få råka dig. Kan du tänka dig något så kuriöst? Hvad som kommit åt pojken är mig obegripligt. Här skrifver Guy och begär, att jag skall skicka honom — hvad tror du? Aderton tusen kronor.»
»Hm!» sade Philip. »Ingen som helst förklaring?»
»Nej, inte den ringaste. Se här, läs själf. Nej, det var sant — — jo, det kan du få», rättade sig herr Edmonstone efter en hastig blick i brefvet och slutade med att mumla något obegripligt mellan tänderna.
Philip läste:
»Käre herr Edmonstone!
Ni kommer nog att bli öfverraskad öfver min begäran i dag, efter min fasta föresats att icke öfverskrida mitt årsunderhåll. Det är emellertid icke till mina egna utgifter och skall icke hända oftare. Jag skulle vara tacksam, om ni ville låta mig få 18,000 kronor, på hvilket sätt som faller sig lägligast för er men så snart det går an. Ledsamt nog kan jag inte tala om hvad pengarna skola användas till, men jag litar på er godhet. Säg Charlie, att jag skrifver om ett par dagar; vårt arbete och de dagliga promenaderna till staden efter post lämna icke mycken tid öfrig att skrifva. Men om en månad, hvad det då
