»Det är mycket sorgligt att finna, att ett sådant förtroende missbrukas», sade Philip. »Jag skulle af hjärtat önska, att detta kunde bevisas vara ett misstag, men hans besynnerliga begäran stämmer fullkomligt med min systers bref.»
»Låt mig höra», sade herr Edmonstone matt.
Philip tog fram brefvet men läste det icke ordagrant utan inflickade systerns meddelande mellan sina egna ord, så att det icke skulle märkas, hur hon lyssnat på skvaller. På det viset lät det blott ännu värre för Guy.
Det var aldeles nog för herr Edmonstone; han teg länge, drog därpå en suck och sade:
»Hvem kunde ha trott det! Stackars liten Amy!»
»Amy?» frågade Philip förvånad.
»Ja visst, Ja. Det var ju inte meningen att tala om saken, men — de hade nu ställt till med det där, medan jag var borta», sade herr Edmonstone, alltmer förlägen under Philips förebrående blick. »Som sakerna då stodo, kunde jag inte säga nej.»
»Menar farbror, att Amy är förlofvad med honom?»
»Inte precis förlofvad, men i alla fall skulle man se tiden an, om han hölle sig stadig. Det var mamma, som styrde med det där; jag var i Broadstone den dagen. Stackars Amy är allt mycket kär i honom, fruktar jag, men nu är det förstås slut med alltihop.»
»Det var synnerligen lyckligt, att det blef upptäckt i tid», sade Philip. »Man borde vara glad i stället för att beklaga henne.»
»Ja, ja», sade herr Edmonstone sorgset. »Hvem kunde ha tänkt detta!»
