»Jag fruktar, att detta icke kan ha börjat så alldeles nyss», sade Philip, besluten att hårdt sätta åt sin farbror, efter han tog det så djupt för Amys del. »Han kunde knappt ha kommit åt att göra slut på en så stor summa på den här korta tiden i S:t Mildreds. Har han aldrig förut begärt pengar utom underhållet?»
»Icke ett öre, utom de där olycksaliga fem hundra kronorna, efter det blef ökade kostnader i sommar.»
»Men farbror vet, att han alltid tyckts ha ondt om pengar och aldrig har kunnat unna sig något litet extra. Jag vet, att ni har märkt det. Farbror minns också, hur oklart det alltid har varit med de där uppehållen i London. Säkert har det börjat där under morbroderns ledning, och nu ha kapplöpningarna i S:t Mildreds i sällskap med Tom Harewood gjort det onda värre.»
»Om han aldrig hade kommit till den trakten!»
»För Amys skull är det ju väl, att vi fingo reda på saken. Han måtte ha varit i stånd att hålla allt hemligt länge nog, men nu måtte han råkat i allvarsam knipa; som farbror ser, ber han att få pengarna snart, och han försöker inte ens att säga, att farbror skulle gilla ändamålet.»
»Nej, så pass försynt är han.»
»Det är värre, än jag kunde ha tänkt mig möjligt», fortfor Philip. »Jag kunde tänka mig, att han kunde vara opålitlig och obetänksam, men att han under tiden skulle gå och binda stackars Amy vid sig, det — —»
»Ja visst, ja!» utropade herr Edmonstone, nu högst uppretad. »Det är det, som är det värsta af allt. Han trodde, att jag skulle ge min lilla tös åt en spelare — trodde han verkligen det? Men han skall snart få
