Guy upptäckte snart en likhet till: den gamla oförklarliga otåligheten, som brukat förfölja honom vid samtal med Philip, grep honom nu, innan han varit en kvarts timme i fru Henleys salong. Hon frågade efter familjen på Hollywell; kusinerna hade hon icke träffat sedan sitt bröllop, och hon gick, till all lycka för Guys känslor, Laura och Amy förbi, som om de icke hade funnits till; men han höll af allasammans för mycket för att med tålamod kunna åhöra, hur hon beklagade »den där stackars Charles med sitt lynne», och ännu mindre, hur hon i halft sarkastisk, halft medlidsam ton lät förstå, att fastern skämde grufligt bort honom, och visade, hur hon ringaktade både henne och hennes man.
För ett par år sedan skulle Guy icke ha kunnat undertrycka sin harm, men nu var han nog herre öfver sig själf för att svara lugnt och artigt, fast på ett sätt, som så betonade hans egen aktning för dem, att fru Henley nästan blef flat.
För Stylehurst intresserade sig Guy mycket. Dels påminde han sig prosten Morvilles vänlighet mot hans föräldrar och hans farfar, dels tänkte han på, att den enda vekare sidan i Philips karaktär framlyst i samband med detta hans gamla hem. Guy besökte därför med det snaraste den vackra kyrkan, läste inskrifterna på grafstenarna och lät berätta sig ställets traditioner af den gamle dödgräfvarens hustru, hvilken var förtjust öfver att få någon, som ville höra på hennes långa historier om prosten, fröken Fanny och herr Philip. Hon ruskade på hufvudet och sade, att nu var det inte som förr; fröken Margret, som hon brukade kallas, kom aldrig hit med sin fot.
Öfverste Harewood, ägaren till Stylehursts gård, var en gammal vän till Guys farfar och borde därför
