anstalt med dokter Henley som brunnsläkare hade bidragit att höja dess välmåga i betydlig grad. Det hade ett naturskönt läge vid foten af en rad blånande kullar, emot hvilka de små nätta villorna togo sig ut som leksakshus.
Omkring halfannan mil därifrån, på andra sidan heden, låg Stylehurst, där Philip och Margaret Morvilles far hade varit präst. Det var en stor socken, som sträckte sig långt in i bergstrakten; och på en enslig landtgård ute på heden, ungefär halfvägs mellan kyrkan och staden, hade herr Wellwood slagit sig ned med sina tre studenter.
Guys första besök gällde naturligtvis fru Henley, och hon å sin sida var beredd att taga honom i sitt skydd på samma sätt som Philip i hennes ställe skulle ha gjort. Hon saknade icke inflytande; släkten hade varit aktad, likaså hennes fars personlighet; hon hade ett fint och väl ordnadt hem, och detta i förening med rika naturliga anlag, hvilka hon, barnlös som hon var, kunnat odla mer än de flesta af hennes omgifning, gjorde, att hon åtnjöt stort anseende inom sin egen krets i S:t Mildreds.
Till utseendet var hon hvad man kunde kalla ett ståtligt fruntimmer — nästan lika lång som Philip och vackrare nu vid trettiotvå år, än hon varit i sin tidiga ungdom. Första gången Guy såg henne blef han lifligt påmind både om Philip och fru Edmonstone, men icke på något angenämt sätt. Hon saknade fasterns milda moderlighet, liksom också det okonstlade drag, som gjorde fru Edmonstone så älskvärd; och brodern liknade hon i den säkerhet och öfverlägsenhet i sitt väsen, som icke klädde honom så illa men som högeligen missprydde en kvinna.
