Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
201
FEMTONDE KAPITLET.

heden i månskenet. Han hade icke hunnit mer än ett par gator, då han fick se en mörk gestalt ett stycke ifrån sig och fick höra en röst, som han icke väntat sig, utropa:

»Sir Guy själf! Ingen annan skulle kunna hvissla den där svenska melodien så korrekt.»

»Morbror!» utropade Guy. »Jag visste inte, att du var här.»

Dixon skrattade, sade något om ett lyckosamt möte och började berätta om hustru och barn och konserter någonstädes, allt så oredigt och förvirradt, att Guy började misstänka, att han var drucken, och endast kände sig angelägen om att bli af med honom. Han frågade efter hans bostad och lofvade försöka komma dit dagen därpå. Emellertid fann han snart, att det icke var så farligt med ruset; Dixon var egentligen nervös och upphetsad, antingen af något han gjort eller af något han tänkte be sin systerson om; han gick bredvid Guy och pratade på ett osammanhängande sätt om att ädelmodiga människor med varmt hjärta nog förstodo att öfverse med en och annan obetänksamhet samt om Guys förmögenhet, hvilken han tycktes tro vara omätlig.

»Om det är något du vill, att jag skall göra för dig», sade Guy slutligen, »så säg mig det uppriktigt.

Herr Dixon började öfverhopa honom med tacksägelser, men han afbröt dem.

»Jag lofvar ingenting. Låt mig höra, hvad du önskar, så att jag kan säga, om jag kan göra det.»

Sebastian började utgjuta öfver detta »om jag kan», som om allt varit möjligt för arfvingen till Redclyffe.

»Har jag inte sagt dig», sade Guy, »att jag har mycket obetydligt kontanter att reda mig med? Tyst, sådant där vill jag inte höra», afbröt han strängt, då