Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
202
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

morbrodern började svära öfver dem, som höllo honom så knappt.

»Och du nöjer dig med det? Har du aldrig hört, att man kan skaffa sig utvägar? Om du bara sade ett ord om att låna, så skulle de falla på knä för dig och erbjuda dig allt hvad du äger, bara för att du inte skulle gå till andra.»

»Jag är mycket belåten», sade Guy kyligt.

»Så mycket dummare är du», höll Dixon på att säga, men han teg därmed, ty just nu önskade han stå väl hos sin systerson; och efter ännu några omsvep lyckades Guy få veta, att han hade hållit vad och förlorat en summa, hvilken, om han icke genast finge hjälp, skulle bekantgöras, och då komme han att förlora sitt goda namn och sin anställning.

Guy stod stilla och besinnade sig. Han hade lärt sig att vara försiktigare och vågade icke följa sin första ingifvelse.

»Jag säger inte, att jag inte kan hjälpa dig», sade han, »men jag måste ha tid att tänka på saken.»

»Tid! Skulle du vilja, att jag blefve ruinerad, medan du tänker på saken?»

»Jag förmodar, att detta måste betalas genast. Hvar bor du?»

Dixon sade honom gata och husnummer.

»Du skall få höra af mig i morgon. God natt!»

Dixon hade gärna velat veta, hvad han skulle få höra i morgon, men han hyste förtroende till systersonens goda hjärta och fruktade å andra sidan, att det kunde vara farligt att vara för envis, hvarför han lät honom gå utan vidare.

Guy kände för väl till sin egen lifliga natur för att våga handla af impuls, då saken var tvifvelaktig. Han hade nu först att betänka, hvad han kunde göra,