Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17
FÖRSTA KAPITLET.

»Nu måste jag gå och se till min stackars lilla fånge», sade fru Edmonstone.

»Ja», sade Laura, då modern gått, »det var heller inte rätt af dig, Amy, att uppmuntra Charlotte att stanna; du vet ju, hur ofta hon råkar illa ut för sin nyfikenhet.»

»Jag tyckte det var synd om henne», sade Amy nedslagen.

»Ja, det är som Philip säger: du behöfver ben och senor i karaktären, om du skall kunna bli …»

»Se så», afbröt Charles, »jag vill inte höra Philips anmärkningar på min Amy. Hon är bra som hon är. Det finns nog med kantigheter i världen ändå.»

Han tog hennes runda barnhand och bredde ut den på sin egen lika hvita men mycket magrare, nöp henne i de små rosenröda fingertopparna och smekte henne på broderligt maner.

»Ja, ni båda skämma grundligt bort hvarandra», sade Laura småleende och gick ut.

»Än Philip och Laura då?» sade Charles.

»De förbättra väl hvarandra, kan jag tro», sade Amy helt oskyldigt.

Charles skrattade hjärtligt.

»Om jag vore så förståndig som Laura!» suckade Amy.

»En sådan dum önskan! Tag den genast tillbaka, hör du!» befallde Charles och nöp ännu hårdare i de mjuka fingrarna. »Hur skulle det gå med mig utan min lilla slarfva? Om alla vägde mina kvickheter med guldvikt, innan de skrattade åt dem, skulle jag snart slippa bannor för mitt glada lynne, som de kalla det.»

»Jag är ju så litet yngre än Laura», sade Amy, ännu sorgset, fastän hon smålog.

Arfvingen till Redclyffe.2