»Dumt prat», sade Charles. »Du är klok nog för dina år. Laura är i stället för klok, så att jag lefver i ständig fruktan för att naturen skall ta ut sin rätt och hon skall begå några oerhörda dårskaper.»
»Laura begå dårskaper!» sade Amy nästan harmset. »Hur kan du säga så?»
»Hvad som skulle roa mig», fortfor Charles, »vore att se henne öfver öronen kär i pappas nye myndling, så att Philip blefve riktigt svartsjuk.»
»Men Charlie då!»
»Är det inte alltid så, att den sköna fröken blir kär i sin fars myndling?»
»Ja, men då skall hon bo i ett gammalt slott med en urgammal far och en elak gammal tant.»
»Du får förstås vara tanten.» Och då Laura i detsamma kom tillbaka, tillkännagaf han, att de just kommit öfverens om, att en hjälte alltid förälskade sig i sin förmyndares sköna dotter.
Ifall förmyndaren har någon skön dotter», sade Laura, som var besluten att icke taga det åt sig.
»Har man hört ett så fräckt fiskande efter en komplimang?» sade Charles. Men Amy tyckte icke om, att han retades med systern, och kände dessutom på sig, att hon förspillt mycken tid, hvarför hon gick bort till pianot och satte sig att spela öfver. Laura återtog sin målning. Charles gäspade ett par gånger och tog liknöjdt upp en tidning, medan hans fina, i förtid tärda och bleknade ansikte förlorade sitt glada uttryck och antog en trött och misslynt min.
Charles var vid denna tid nitton år och hade i hela tio år lidit af höftsjuka; oaktadt den mest omsorgsfulla skötsel hade han ofta svåra plågor och var ofärdig i ena benet, hvarjämte hans allmänna hälsotillstånd lidit så mycket, att man alltid var orolig
