det. Utan tvifvel var nöden stor; barnen voro sjukliga, flera af dem dogo, omkostnaderna för läkarhjälp och dylikt voro tryckande stora, och Guy var ledsen på sig själf för att han tviflat. Men så kunde han återigen icke dölja för sig, att det fanns tecken till, att morbrodern var lättsinnig och oförståndig. Han hade verkligen en gång i ett anfall af samvetsagg låtit undfalla sig, att han slösat bort det, som skulle tjänat till familjens underhåll, på vadhållning; men strax efteråt greps han af förskräckelse och bad Guy att icke tala om det för någon; om saken hade blifvit bekant för hans fordringsägare, hade det varit ute med honom.
Att dölja sin förlägenhet tycktes vara lika viktigt för honom som att betala den summa. han var skyldig. Guy tyckte sig uppfatta af hans förvirrade framställning, att hvad han nu ifrigast önskade var att genast kunna betala en del af skulden, innan han reste till ett annat ställe, där han skulle konsertera och därmed förtjäna det återstående.
Guy hade ämnat skicka efter sin ridhäst men hade redan afstått från detta i tanke att kunna lämna ett litet bidrag till något af fröken Wellwoods kärleksverk; om han nu afstod äfven härifrån, kunde han lämna sin morbror de begärda fem hundra kronorna och själf ha jämnt så pass mycket kvar, att han kunde betala sina lefnadskostnader vid South Moor och taga sig tillbaka till Hollywell. Det kostade mycket på honom, att hans besparingar i stället för att användas till ett barmhärtighetsverk skulle gå åt till att betala spelskulder, och hans långa kvällspromenad upptogs af en inre öfverläggning om hvad som var rättast samt hur han skulle förhålla sig för framtiden. Han började vakna till medvetande om ansvar och frukta, att han uppmuntrade lasten.
