Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
205
FEMTONDE KAPITLET.

het bjöd honom ändå att dölja sin förlägenhet, och det var icke utan strid han först beslöt sig för att taga emot hjälp af sin systerson.

Guy föresatte sig, att dessa skulder, hvilka han ansåg såsom faderns, skulle betalas, så fort han fick hand om sina egna penningar; men under tiden trodde han sig vara förbunden att skicka sin morbror all den i hjälp han kunde, och då första motviljan var öfvervunnen, sträckte sig Dixons förväntningar vida öfver Guys förmåga. Hans årsunderhåll var icke stort, och den så ofta återkommande anhållan om ett par hundra kronor till betäckande af det eller det trängande behofvet blef mer, än han lätteligen kunde tillmötesgå. Detta gjorde att han i själfva verket hade det mycket knappare än andra unga män, som icke ägde tiondelen af hans förmögenhet, och vid slutet af hvarje termin var han själf rent af förvånad, att han lyckats draga sig fram; men han hade ändå aldrig öfverskridit anslaget eller satt sig i skuld. Detta gick för sig endast genom den strängaste försakelse för egen del af sådant öfverflöd, som de flesta unga män nära nog betrakta som nödvändigt; men han hade aldrig lärt sig att anse rikedomen som en anledning till efterlåtenhet mot sig själf, han brydde sig icke om hvad folk sade om honom, han hade inga kostsamma vanor, ty han traktade icke efter sällskapslif, så att han icke var oförberedd för detta lefnadssätt utan ansåg det endast för en hjälp att afhålla sig från det slöseri med tiden, som kunde blifvit en frestelse för honom, om han haft godt om penningar.

Det enda, som tyngde på honom, var en allt starkare fruktan, att han möjligen underhöll slöseri i stället för att göra godt; och ju mer han harmades på sig själf öfver detta misstroende, desto mer återkom