Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
208
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

Hon var blek och såg sjuklig ut, men hennes ögon voro vackra och mörkblå med ett älskligt uttryck, och en rikedom af ljusa lockar hängde ned öfver nacke och axlar. Hon sade med blyg stämma:

»Mamma kommer strax, om ni vill vara så god och vänta ett ögonblick.»

Efter detta lilla högtidliga tal beredde sig den lilla att smyga sig ut, men Guy satte sig och räckte ut handen, i det han sade:

»Gå inte, min lilla tös. Skall du inte komma och hälsa på kusin Guy?»

Barn tjusades alltid af Guy, om det nu berodde på hans vänliga och vackra leende eller på välljudet och mildheten i det tonfall han alltid begagnade mot de små eller svaga; den lilla flickan kom villigt fram till honom och räckte honom handen. Han smekte de mjuka lockarna och frågade, hvad hon hette.

»Marianne», sade hon.

Det var hans mors namn, och denna lilla varelse var mera lik hans dröm om modern än någon af Dixons skildringar af sin syster. Han drog henne intill sig, tog äfven den andra lilla handen och frågade, hvad hon tyckte om S:t Mildreds.

»Å, det är mycket trefligare än London. Här finns blommor!» Och hon visade honom med stolthet en skål med några blindnässlor, rödbinkor och andra vanliga blommor, dem ett landtbarn skulle ha föraktat. Han beundrade dem och vann hennes förtroende ännu mer, så att hon hade börjat prata riktigt obesväradt om »de höga, höga kullarna, som gå ända upp till himmeln, och de vackra stenarna», då dörren slogs upp och fru Dixon kom in, hvarvid Hej passade på att också tränga sig med.