Marianne var så rädd för hunden, Guy så ifrig att trösta, hennes mor att banna henne och påyrka, att Hej skulle få stanna inne, att allt var förvirring, till dess Guy hade öfvertygat Marianne om att Hej icke var något rasande vilddjur och förmått henne att taga emot dennas framräckta tass; sedan dröjde det jämförelsevis en kort stund, till dess hund och barn sutto i största sämja bredvid hvarandra på golfvet, medan Marianne strök och klappade Hej och betraktade honom med stilla men hänryckt beundran.
Fru Dixon var en stor, grof, simpel kvinna, och Guy förstod, hvarför hans morbror hade varit så emot att taga honom med sig hem samt hur han måste ha känt olikheten mellan sin hustru och sin vackra syster. Hon hade en viss anspråkslöshet, parad med naturligt godt omdöme, men hennes sätt att tala var långt ifrån behagligt, då hon i retlig ton anklagade sin man för att vara skuld till alla deras olyckor och icke ens genom barnets närvaro lät afhålla sig från att ingå i en fullständig redogörelse för alla hans förseelser.
Fru Dixon sade, att hon icke skulle ha sagt ett ord och icke brytt sig om något, om det inte varit för den lilla flickans skull, men hon kunde inte stå ut med att se, hur hennes egen far inte gjorde det, som var rätt emot henne, och tiga till. Stackars liten! Hon var den sista, och det skulle väl inte bli länge man fick behålla henne heller.
Nu kom det fram, att när hennes man erhållit engagemang i grefskapets residensstad i och för en serie af konserter, hade fru Dixon påyrkat att få följa honom till S:t Mildreds, i den förhoppning att landtluften skulle stärka Marianne, hvilken i den instängda bostaden i London höll på att tyna bort, såsom hennes syskon före henne hade gjort. Sebastian, som tyckte
