skulle ha den, hvarpå han sade farväl, efter några vänliga ord till Marianne, som hela tiden hade suttit och lekt med Hej men upphörligt makat sig allt närmare sin nye kusin, fast med nedslagna ögon, så att han icke kunnat gissa, om hon förstått något af detta för hennes öron så föga lämpade samtal. När han skulle gå och lutade sig ned för att kyssa henne, såg hon allvarsamt på honom och räckte fram en liten bit gnistrande bergkristall eller rättare spat, den största dyrbarhet hon ägde, hittad bland gruset på vägarna i S:t Mildreds.
»Hvad nu, barn, tänker du ge den där åt sir Guy?» sade hennes mor. »Sådant skräp vill han inte ha, fast du gör så mycket väsen af det.»
»Tänkte du ge den åt mig, Marianne?» sade Guy, då barnet stod rodnande med sänkt hufvud. Hon kunde knappt få fram sitt ja af förlägenhet.
Han beundrade den och lät henne sticka ner den i hans västficka samt lofvade att alltid gömma den till ett minne; så kysste han henne om igen och lämnade henne, nöjd och trygg i den tron, att han skulle hålla sitt löfte, fast hennes mor spådde, att han skulle kasta den i närmaste dike.
Klockan 11 var han vid South Moor, i tid att deltaga i dagens lektion, och vederkvickte sig efter de senaste timmarnas obehag genom ett långt samspråk med herr Wellwood på aftonen, då de andra kamraterna hade begifvit sig till kapplöpningarna, för hvilka han icke kände sig hågad efter sina båda långpromenader.
Samtalet rörde sig hufvudsakligen omkring kyrkliga framtidsfrågor i allmänhet och i synnerhet omkring fröken Wellwood och hennes planer; hur de gradvis hade vidgats och utvecklats, allteftersom
