Hoppa till innehållet

Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
214
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

bragt. »Bevis? Dem skulle jag vilja se. Karlen är galen. Hvad skulle jag bekänna? Aha!» ty nu kom han till slutet af brefvet. »Nu förstår jag. Det är Philip jag har att tacka för det här — Philip är det. Den där beställsamme snobben! Jag skall komma honom att ångra detta», tillade han med sammanbitna tänder. »Att förtala mig för dem! Och det här» — han såg på orden om Amy —, »det är värre än allt det andra. Han skall få veta, hvad det vill säga att förolämpa mig.»

»Hvad är det? Är din förmyndare på misshumör?» frågade Graham.

»Min förmyndare är en lättledd narr och ingenting annat. Honom bryr jag mig inte om — han rår inte för det; men att se, hur man begagnar sig af honom! Man lindar honom om sitt finger och missbrukar hans svaghet för att låta honom förolämpa och anklaga mig. Men den rätte skall få stå till svars för mig, det lofvar jag!»

Guys röst hade blifvit allt lägre och hesare, men han föreföll icke mindre uppretad för det — snarare tvärtom. Han hade också blifvit blek efter den första blossande rodnaden, men ådrorna stodo ännu blå och spända, och det låg en stillhet öfver honom, som var nästan hemsk att skåda.

Harry Graham var mållös af häpnad; men medan Guy talade, hade fru Henley kommit ned och stod nu hälsande framför dem. Guy skiftade ånyo färg, och i det han med en häftig ansträngning behärskade sin röst, sade han:

»Jag har fått ett förolämpande — — ett obehagligt bref — — ni får visst ursäkta mig — —», och därmed var han borta.

»Hvad var det?» sade fru Henley, låtsande förvåning, fastän hon genom bref från sin bror var förbe-