så mycken undran. Han tyckte själf, att det var ganska snålt att inte ha begärt större summa och fruktade, att det var ett offer, som inte kostade honom själf något; men han njöt redan på förhand af att tänka ut ordalagen i det bref, hvarigenom han skulle ställa medlen till fröken Wellwoods disposition för hennes sjukhusbyggnad.
SEXTONDE KAPITLET.
Den afton, då Guy kunde vänta att få herr Edmonstones svar, promenerade han i sällskap med sin kamrat Harry Graham in till staden för att efterfråga bref hos Henleys. Där aflämnades nämligen posten till studenterna vid South Moor.
Betjänten sade, att fru Henley var hemma, och bad herrarne stiga in och ta sina bref. Dessa lågo på ett marmorbord i förstugan, och medan betjänten sökte efter sin fru först i salongen och sedan i öfre våningen, tog Guy hastigt upp det till honom adresserade, hvarpå han igenkände sin förmyndares stil.
Unge Graham, som hade tittat i en tidning, spratt till vid Guys häftiga utrop:
»Ha! Hvad i all världen betyder det här?»
När han såg upp, fick han se Guy alldeles blossande röd, med ådrorna i panna och tinningar uppsvällda och ögonen — nästan svarta till färgen — blixtrande af vrede.
»Morville! Hvar står på?»
»Olidligt — förolämpande! Jag? Hvad kan han mena?» fortfor Guy, som tycktes bli allt mer och mer upp-
