»Hon berättar, hur han betedde sig, när han fick farbrors bref. Det är förstås ingenting annat än hans Morvilleska lynne, och hvad man än må tycka om det för Amys del, så skall jag åtminstone aldrig anse det för annat än en olycka. Resten hoppas jag han skall kunna förklara.»
»Nå, här kommer pappa.»
»Hur står det till, Philip?» började herr Edmonstone. »Har du bättre underrättelser i dag, hvad?»
»Här har farbror bref själf.»
»Från Guy? Nå det skall bli roligt. Låt se, hvad han säger? Läs du, mamma, du har bättre ögon.»
Fru Edmonstone läste högt:
»Käre herr Edmonstone!
Ert bref förvånade mig lika mycket som det gjorde mig ledsen. Jag kan inte ana, hvad det är för bevis, Philip tror sig ha på något, som jag aldrig har gjort, och därför kan jag ej vederlägga dem på annat sätt än genom att förklara, att jag aldrig har spelat i mitt lif. Om jag får veta, hvari bevisen bestå, skall jag vederlägga dem. Hvad det öfriga beträffar, har jag väl handlat orätt i mycket, men icke på det sätt han tror. I det fallet har jag ingenting att erkänna. Tyvärr står det mig icke fritt att tala om, hvartill jag ämnat använda de aderton tusen kronorna, då jag gifvit mitt ord på att tiga. Ni kunde väl aldrig tänka er, att jag skulle ha talat, som jag gjorde med fru Edmonstone, om jag gjort mig skyldig till något så afskyvärdt. Hjärtligt tack för de vänliga slutorden i ert bref. Jag vet inte, hur jag skulle ha uthärdat, om hela brefvet varit som början. Jag hoppas ni snart låter mig veta, hvad Philip tror sig ha för bevis.
Er alltid tillgifne
Guy Morville.»