Amy, som hört bullret, kom helt förfärad ut i förstugan från arbetsrummet, men hon sade ingenting, förrän Charles väl låg på soffan och förklarade, att han inte var skadad alls, fast han knappast ville tacka Philip för hjälpen. Philip återigen, som ansåg det hela som en yttring af Charles' dåliga lynne, gick lugnad sin väg.
»Jag är just en stackare», utropade Charles, så fort syskonen voro ensamma, »som inte duger till så mycket som att tysta munnen på en drummel, när han lägger sig i hvad som inte rör honom, utan att få lof att stanna i tacksamhetsskuld för mitt lif hos samme egenkäre drummel.»
»Säg inte så», började Amy, och i detsamma var Philip invid dem med Charles' tappade krycka, hvilken han hämtat. Han gick sin väg igen utan ett ord.
»Han må gärna höra det», sade Charles. »Det finns ingenting värre här i världen än att ha en mans själ och en krymplings kropp. Om jag dugde något till, skulle det inte länge behöfva vara på det här viset. Jag skulle snart vara i S:t Mildreds och ha reda på hela historien, och Philip skulle få igen sina elakheter, förrän han trodde. Men hvad tjänar det till att tala? Den här soffan» — han slog knytnäfven mot sitsen — »är mitt fängelse, jag är bara en usel krympling, och det är ren galenskap att tänka, att någon skall höra på hvad jag säger.»
»Å, Charlie!» sade Amy i bedjande ton. »Säg inte så! Det är så svårt att höra. Du vet bestämdt, att det inte är så.»
»Vet jag det? Har jag inte hållit på att tala mig hes med att öfverbevisa dem om, hur orättvisa de äro; men inte en tum kunde jag röra dem. Det som retar mig mest är att se, hur Philip lindar pappa om sitt finger
