Detta var mer än Charles verkligen menade, men han var själf ganska ond och skadade genom sin häftighet saken mer än han gagnade den. Han ville framställa, hur orättvist det var att döma Guy ohörd och icke ens visa honom de så kallade bevisen, hvarpå beskyllningen var grundad, liksom också hur oklokt det skulle vara att stänga Hollywell för honom och kanske rent af drifva honom till något ondt.
Men Charles "hade retat upp sin far så mycket, att det nu icke var möjligt att få honom att höra på. Denna stormiga diskussion varade i två timmar utan annat resultat än att ytterligare upphetsa allas sinnen. Slutligen blef herr Edmonstone bortkallad; Charles steg upp och förklarade, att han ögonblickligen skulle gå därifrån och skrifva till Guy för att tala om för honom, att här åtminstone fanns en förnuftig människa kvar.
»Du gör som du vill», sade Philip.
»Tack för tillåtelsen», sade Charles stolt.
Philip bjöd Charles armen för att hjälpa honom uppför trappan, och så ogärna Charles mottog hans hjälp, hade han i dag för brådt att inte göra det.
»Jag tror inte, att du är i ett lämpligt lynne att ta emot råd», sade Philip midt i trappan, »men för att freda mitt samvete måste jag säga en sak: du får akta dig att understödja den här beklagliga förbindelsen.»
»Du bör akta dig att säga för mycket, du!» utbröt Charles, rodnande af vrede, och ryckte sig ifrån Philip för att hjälpa sig fram ensam; men kryckan slant, och han lyckades icke få fatt i ledstången, så att han skulle ha fallit baklänges utför trappan, om icke Philip varit strax bakom. Han kastade sig emellan och tog emot honom samt bar sedan Charles så lätt, som om han varit ett barn, uppför hela öfre delen af trappan.
