kyrkogården och såg på Morvillarnes grafvar, nu så vårdslösade; och då han tänkte på fru Henley och hvad Philip försakat för och måst lida af denna syster, greps han af medkänsla med det varma hjärtat, som förbittrats och hårdnat af sorgen.
Guy led visserligen djupt af att vara skild från Amy, men han satte henne så högt, att han knappast någonsin vågat tro sig vara henne värdig; och då han nu kunnat förgå sig så svårt, kände han det som rättvist, att hon icke skulle anförtros åt honom. Han tänkte på henne — och skulle alltid tänka på henne — som på en af Guds änglar, ren, mild och god, fastän högt öfver hans stormiga och dystra tillvaro.
Visst önskade han ännu ifrigt att få bevisa sin oskuld, men när han icke visste, hvarpå anklagelsen var grundad, var detta omöjligt. Charles vänliga deltagande var en stor tröst.
Sin morbror hade han icke vidare träffat. Möjligen blygdes Sebastian för mycket, kanske var han ännu frånvarande på sin konsertturné; men hans hustru och dotter voro kvar i S:t Mildreds, och en eftermiddag, då Guy — tämligen ogärna — hade gått med Wellwood dit, fann han fru Dixon, fin och skinande, sitta med några bekanta af hennes egen samhällsklass på en af sofforna längs den i sluttningen utgräfda promenadvägen.
Guy var icke den, som skämdes för att hälsa på en tarflig släkting; han tilltalade henne och höll just på att lämna henne, ännu mera skinande af belåtenhet, då han fick se lilla Mariannes blå ögon fästa på sig. Han räckte ut handen, och hon kom springande till honom.
»Hur mår du, lilla kusin? Jag har din kristall kvar och har gömt den väl. Har du hälsat på Hej, säg?»
