»Hej, Hej!» ropade den späda rösten, men det erfordrades husbondens hvissling för att locka honom dit att låta klappa sig.
»Har du varit ute och haft trefligt?»
»Ja, vi ha gått alla de här trefliga vägarna, och jag skulle så gärna vilja gå ända högst upp på toppen af den höga kullen och se långt bort; men mamma säger, att hon har så ondt i benen, så hon kan inte gå dit.»
»Tror du mamma skulle vilja låta dig gå upp med mig? Skulle det vara roligt, tycker du?»
Hon blef alldeles röd af förtjusning, fast hon icke fick fram ett ord.
»Då», sade Guy till Wellwood, »skall jag möta dig här, när du har uträttat ditt ärende i staden, om en timme eller så. Den lilla stackaren har inte många nöjen.»
Fru Dixon gjorde inga. svårigheter och tackade med en sådan ordrikedom, att Guy skyndade sig bort, så fort han kunde. Snart var han uppe på sluttningens fina, doftande gräsmatta, där den lilla flickan hoppade och sprang omkring honom, lekande med Hej och muntert pratande. Lilla Marianne var emellertid ett klent barn och tröttnade snart på att hoppa. Då vägen blef brantare, började hon flämta och sträfvade mödosamt fram långt bakom, tills han vände sig om, räckte henne handen och ledde eller bar henne resten af vägen.
Där uppe på toppen stod hon alldeles hänförd och såg ut öfver den soliga utsikten, öfver hvilken skuggorna af de farande molnen gledo fram, medan den friska vinden gaf hennes bleka kinder färg och blåste de ljusa lockarna öfver ansiktet på henne. Han iakttog henne under tystnad, undrande hvilket intryck detta skådespel skulle göra på londonbarnet.
