Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
238
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

Efter en stund sade hon: Å, hvad det är vackert! Om bror Felix vore här ändå!»

»Det är ett trefligt ställe att tänka på lille bror», sade han vänligt.

»Å, har ni reda på Felix?» frågade hon lifligt och såg upp på honom.

»Berätta mig om honom», sade Guy. »Kom hit och sitt på mitt knä och hvila dig litet, medan du berättar.»

»Mamma vill aldrig låta mig få tala om Felix, för då gråter hon», sade Marianne. »Men jag har så ofta lust.»

Hennes lilla hjärta öppnade sig snart. Felix tycktes ha varit den siste, som dog; han hade varit närmast Marianne i ålder och hennes käraste lekkamrat. Hon berättade om några af deras lekar i hemmet i London och talade med en ifver och glädje, som visade hur hon njutit af dem, fast de för Guy vittnade om hur trångt och inskränkt de stackars barnen varit vana att ha det. Hon talade om hur de gått i skolan och hur Felix brukade berätta för henne, hvad han skulle göra, när han blefve stor, och hur han ledde henne, när de skulle öfver gatan; hur elaka pojkar brukat jaga dem och hur de tittat in genom bodfönsterna och kommit öfver ens om hvad de skulle köpa, när de blefve rika. Så talade hon om hur han var sjuk, länge, länge sjuk — hur han satt i sin lilla stol och sedan låg i sin säng och hur hon brukade sitta bredvid honom; men så dog han till slut, och de buro bort honom i en svart kista, och nu kom han aldrig mer igen. Det var så tråkigt nu; hon hade ingen att leka med.

Den stackars lilla flickan grät inte, men hon såg mycket sorgsen ut, och då Guy försökte att trösta henne, förstod hon honom inte. Att komma till him-