kunde han med betalningen för Marianne befordra fröken Wellwoods planer och ge henne räntan på de aderton tusen kronorna, till dess han fyllde tjugufem år och själf finge hand om sina pengar.
Fröken Wellwood gick villigt in på förslaget, mycket nöjd med Guys rättframma sätt att ta saken och ifrig att göra hvad hon kunde för ett barn ur en samhällsklass, som i allmänhet är så svår att komma åt. Sedan gick han till fru Dixon, hvilken han väntat skulle göra större svårigheter; men hon gjorde inga alls. Hon tyckte, att det var bättre, att hennes barn stannade i S:t Mildreds och fick lefva, än att hon skulle dö i London, och att hon skulle bli uppfostrad till lärarinna var alldeles utmärkt. Hon hade så fast för sig, att den rike kusinen skulle göra Mariannes lycka, att hon säkert högst ogärna lagt något i vägen för hans planer för henne.
Lilla Marianne själf slets mellan rädslan för att lämna mamma och önskan att få vara kvar i S:t Mildreds, men hennes första besök hos fröknarna Wellwood, deras vänlighet och den lilla hvita sängen, som fröken Jane visade henne, kom vågskålen att sänka sig åt rätt håll. Innan tiden för Guys återresa till Oxford kom, hade han sett henne installerad, hade hört hur trefligt hon hade det och hur nöjd fröken Jane var med hennes milda lynne och goda anlag.
De där aderton tusen kronorna! Guy tänkte ofta på huruvida han kunde tala om hvad de varit afsedda till och om detta skulle vara nog att bevisa hans oskuld. Men den frågan tycktes icke vara hufvudsaken; och dessutom funnos alltför många hinder i vägen. Philip och hans syster voro just de personer, som icke borde få höra talas om fröken Wellwoods plan. Dessutom — skulle han vinna något? Det var
