tydligt, att man icke trodde på Guys ord, och han hade här ingenting att styrka det med. Han hade icke ens för Wellwood nämnt något om sitt luftslott. Om herr Edmonstone icke haft Philip såsom rådgifvare, kunde Guy ha vågat sig på det; men nu visste han, att det var fruktlöst. Bäst att tiga och ha tålamod.
NITTONDE KAPITLET.
Guy hade varit i Oxford omkring en vecka, då han en afton fick ett oväntadt besök på sitt rum af ingen mindre än kapten Morville.
Han blef mycket glad, ty han hoppades, att ett personligt sammanträffande skulle undanröja alla missförstånd, och han räckte ut handen mot Philip med verklig hjärtlighet.
»Du här, Philip! När kom du?»
»För en half timme sedan. Jag skall till Thorndale, dit jag är bjuden på en vecka. På vägen reser jag till min syster i S:t Mildreds.»
Under det Philip talade, såg han sig om i rummet, ty han ansåg, att en människas rum är ett uttryck för henne själf, och hans eget var det med säkerhet, så ordentligt, prydligt och smakfullt som det alltid var. Här fanns emellertid icke mycket, som kunde tjäna honom till ledning. Möblemanget var sådant den förre hyresgästen lämnat det, blott något mer illa åtgånget och långt ifrån välordnadt. Stolarna voro så fulla med böcker och papper, att Guy måste röja af en, innan han kunde be sin gäst sitta ned; men annars fanns det intet annat att anmärka på, icke ens
