kämpande känslor, hvilka dock kommo hans röst att darra; »men jag har aldrig fått tillfälle att förklara mig.»
»Däröfver skall du inte längre behöfva beklaga dig. Jag har kommit hit för att från dig till farbror öfverföra allt hvad du kan ha att säga som förklaring. Jag skall göra mitt bästa att få honom att låna ett villigt öra häråt, men han har blifvit djupt sårad af hvad som händt.»
»Ja, jag vet — jag vet», sade Guy, djupt rodnande, »och jag har ingenting att anföra till min ursäkt. Jag kan endast upprepa, att jag är af hjärtat ledsen öfver hvad jag kan ha sagt, både om honom och om dig.»
»Det kan aldrig falla mig in», sade Philip, »att fästa mig vid hvad du kan ha sagt i ett ögonblicks häftighet, i synnerhet då du själf beklagar det. Anse det som fullständigt glömdt.»
Guy hade svårt att få fram ett tack, som verkligen icke lät mycket hjärtligt.
»Låt oss nu komma till hufvudfrågan», sade Philip, »nämligen den anhållan om pengar, hvilken så förvånade farbror Edmonstone.»
»Jag kan inte inse, att det är hufvudsaken», sade Guy. »Jag ville ha haft pengarna till en sak, som jag ville understödja; han tyckte sig inte kunna låta mig få dem, och därmed väl.»
»Så tycker inte farbror. Han skulle vilja vara säker på, att du inte har gjort af med dem på förhand.»
»Hvad vill du mer ha än mitt ord på att jag inte har gjört det?» sade Guy.
»Vare det långt ifrån mig att säga, att han betviflar ditt ord», började Philip. Guys ögon sköto en
