»Ja, du kan ju tala om för mig, när sir Guy serverar Philips hufvud till frukosten med en brödbit i munnen.»
Charlotte sprang upp.
»Charles, hvad menar du? Sådant händer väl inte nu för tiden.»
»I alla fall är det en dödlig osämja mellan de båda grenarna af Morvilleska ätten.»
»Men det är ju orätt», sade Charlotte i rädd ton.
»Visst är det orätt.»
»Men Philip gör bestämdt ingenting, som är orätt. Hur skola de komma öfverens här?»
»Begriper du inte, att det blir vår sak att stifta frid?»
»Tror du, att det kommer att hända något?»
»Det är storligen att befara», sade Charles högtidligt.
Nu hördes bullret af vagnshjul på gården, och Charlotte skyndade ut i öfre förstugan för att speja. Hon kom igen på tåspetsarna och tillkännagaf, att de voro komna — pappa och sir Guy; Philip såg hon icke till.
»Titta i sir Guys stora kappficka, så får du se.»
»Å, att du skall retas med mig så där! Inte menar du allvar?»
Den halft misslynta, halft förskräckt frågande tonen var det roligaste han visste, och han fortfor att göra hemlighetsfulla antydningar, tills Laura och Amy kommo in för att tala om sina intryck af gästen.
»Nu är han här!» ropade båda på en gång.
»Han ser så fin ut», sade Laura.
»Och så snäll», sade Amy. »Han har så vackra ögon.»
»Och ett så vackert uttryck i dem», sade Laura.
