I detsamma hördes faderns röst alldeles utanför dörren, hvilken flickorna lämnat halföppen.
»Här är vår stackars Charles», ljöd det. »Kom in och hälsa på honom; det är bäst att ha presentationen öfverstökad, inte sant?»
Och innan han slutat, voro både han och gästen inne i rummet, medan Charlotte knappt kunde styra sin munterhet vid åsynen af Lauras förlägna min.
»Hur är det med dig, min gosse?» sade fadern i hjärtlig ton. »Litet bättre? Men det var ledsamt, att du inte kunde komma ner. Här har du Guy. Det blir just bra för dig att alltid ha ett sällskap, inte sant?»
»Så oresonlig är jag inte, att jag begär det», sade Charles, i det han reste på sig, räckte den främmande handen och smålog mot de klara ögonen och det vänliga unga ansiktet.
I detsamma sköts dörren hastigt upp, och en vacker långhårig fågelhund störtade in. Vid sir Guys utrop: »Hej, Hej, hvad vill detta säga?» kröp han och såg ledsen ut men var icke hågad att gå ifrån sin husbonde, som han så nyss återfunnit.
»Hvilken vacker hund!» utropade Charles. »Kom hit, kom hit!»
Hej såg bedjande på sin herre men rörde ingenting annat än svansen.
»Får han verkligen?» sade sir Guy. »Hör du, Hej, du får komma in! Kom nu som en fin hund!»
Hej lät icke säga sig detta två gånger; han började genast en hastig upptäcktsresa genom hela rummet, nosade på alla och steg slutligen upp med framfötterna på Charles’ soffa samt betraktade honom med allvarsam men icke oartig nyfikenhet.
