det gjorde något, och Charlie själf säger, att du räddade honom från att falla utför trappan.»
Medan Philip höll på att berätta förloppet för Laura så som han uppfattade det, kom fru Edmonstone in, blek och medtagen och med en orolig blick i ögonen. Hon bad brorsonen genast gå upp till Charles, som bad att få tala vid honom utan uppskof. I arbetsrummet brann en brasa, och dörren stod öppen till det inre rummet, som endast var upplyst af en lampa på ett litet bord, där Amy satt med sitt arbete. Så fort hon hälsat, gick hon sin väg och lämnade honom ensam med Charles, hvilken låg i sin smala säng längs väggen, orörlig i en och samma ställning, med ögonbrynen sammandragna af smärta, ögonlocken röda af brist på sömn och blicken brinnande, medan armarna lågo kastade ofvanpå täcket.
»Så ledsamt, att du är sjuk», sade Philip och tog en af de heta, slappa händerna. »Äro plågorna mycket svåra?»
»Naturligtvis», sade Charles i en skarp, häftig ton, som förrådde att han led. »Nu vill jag höra, hvad du haft för dig i Oxford och S:t Mildreds.»
«Jag har, ledsamt nog, inga sådana underrättelser, som du önskar.»
»Det väntade jag inte heller. Jag känner dig för väl; men jag vill veta, hvad du har haft för dig — hvad han sade», stötte Charles fram i afbrutna meningar.
«Det tjänar väl ingenting till, Charlie. Du orkar inte med upprörande saker.»
»Jag säger dig, att jag vill höra alltihop», utropade Charles med ännu större skärpa. »Jag vet, att du inte kommer att säga något till hans fördel, som du kan undgå, men du kommer i alla fall att tala om hvad du tror vara sant, och jag vill döma själf.»
