»Du talar, som om jag inte ville hans bästa.»
»Prat!» ropade Charles, fullt medveten om den fördel hans sjukdom gaf honom. »Jag vill ha fakta. Börja från början. Tag stolen, som står bredvid dig, och sätt dig. Säg nu först, hvar du träffade honom.»
Det var omöjligt att afvisa Charles, så sjuk som han nu var, och Philip måste underkasta sig ett korsförhör, hvarvid Charles visade sig i full besittning af sin vanliga skarpsynthet och icke tog minsta hänsyn till grannlagenheten. Till och med att Guy icke hade fått veta resultatet af förfrågningarna måste Philip erkänna. Han förklarade emellertid, att så länge denna hemlighetsfullhet fortfor, var hans mening densamma som förut.
»Du behöfver inte säga mer», sade Charles häftigt. Jag har trott dig om härsklystnad och fördomsfullhet, men det här är illvilja och elakhet.»
Laura, som i detsamma kom in, stod alldeles häpen och gaf sin kusin en bönfallande blick. Doktor Mayerne kom efter henne, och Charles ropade till honom:
»Seså, doktor Mayerne, gif mig nu så mycket opium ni vill. Jag vill bara bli söfd nu, tills världen kommer i sina gängor igen, och sedan kan ni väcka mig.»
»Amy», sade Charles senare, då de andra hade gått, »nu är jag säkrare än någonsin på att allt kommer att bli bra igen till slut. Jag har aldrig sett en så blind fördom.» Härpå berättade han allt hvad han hört, och hon hörde på med blandad glädje och smärta.
Philip träffade knappast Charles mera. Sådana utgjutningar i höften voro alltid ytterst plågsamma; det dröjde länge, innan de hunno till sin mognad, och nästan lika länge, innan de fördelades igen; och hela den vecka, Philip var vid Hollywell, var Charles an-
