i fred, hvarför han bad Laura gå ut och gå, så att han kunde möta henne, då han kom hem från ett besök i Broadstone. De promenerade länge tillsammans, oaktadt dimman, slutligen en god stund fram och åter i trädgården, tills Lauras lockar hängde tunga af fukten och Philips rock var öfverhöljd som af små pärlor; men de brydde sig ej därom. Det var så ljuft, så dyrbart att än en gång få talas vid om allt, som annars förtegs. En lång skilsmässa låg framför dem — hvem vet på hur många år! —, och innan Philip kunde få sin befordran, kunde Lauras rosor blekna och Philips hår bli grått. Men hvad var det emot medvetandet om att de älskade hvarandra och litade på hvarandra — nu mer än någonsin förr!
Hvad Amy beträffar, gjorde Philip sitt bästa att skydda henne för framtiden genom att få herr Edmonstone att förklara, att Guy aldrig skulle få komma in i hans familj mer, såvida icke anklagelsen för spel eller vadhållning tydligt bevisades vara osanning.
Så kom afresans stund. Philip gick för att säga farväl åt Charles, som nu var mycket nedsatt men som dock samlade kraft att besvara Philips tillönskan om »snar bättring» med ett: »Detsamma igen. Jag har hellre min höft än ditt hjärta.»
Alla skildes från Philip med rörelse — Amy därför, att hon kände det svårt att inte sakna honom mera — fru Edmonstone med tanke på all glädje hon haft af sin brors ende son och glömsk af allt hans öfversitteri och hans härsklystnad — och sist kom Laura, hvilkens hand Philip aldrig tycktes vilja släppa.
