ingen annan råd än att fara till Redclyffe. Harry Graham bjöd honom visserligen hem till sig; där var en stor och munter familjekrets, och julen skulle nog där blifvit glad, men Guy afslog inbjudningen. Han kunde icke vara glad af hjärtat, och döfva sina känslor i yttre munterhet ville han icke.
Sista dagen på terminen kom, och han måste besluta sig för att skrifva till Redclyffe och begära att bli hämtad i Moorworth.
Järnvägen hade kommit litet närmare äfven till denna aflägsna vrå af världen, men likvisst hade man ännu omkring femtio kilometer att färdas med så kallad diligens i en trakt, som Guy aldrig förr genomrest. Men detta var mestadels en kal hed, där ingenting kunde locka hans tankar från det glada välkommen, han vid det här laget brukat möta vid Hollywell.
En brant utförsbacke, där man måste begagna broms, vidtog just som man kom in i en by, ytterst eländig att se på. Husen, byggda af ohuggen sten, sågo knappt beboeliga ut; takpannorna voro sönderslagna, fönsterrutorna likaså. Okammade, smutsiga kvinnor stodo i dörrarna, trasiga barn sprungo och skreko efter vagnen; kyrkan hade ett stort hål på taket och stod och lutade, stöttad med bjälkar; kyrkogården var nedtrampad af boskap — kort sagdt, det hela liknade en tafla af irländskt förfall.
»Hvad är detta för ett eländigt ställe?» frågade en passagerare.
»Så fråga alla resande», sade kusken, »och det är naturligt nog. Det finns inte ett värre tillhåll för tjufvar och landstrykare. Det heter Coombe Prior.»
Guy kände väl till detta namn, fast han aldrig hade varit på platsen. Det var en aflägsen del af
