hans egendom, och med en rysning tänkte han på hvilket ansvar, som hvilade på honom för allt detta elände.
»Finns det ingen, som kan se till det?» fortfor den resande. »Prästen till exempel?»
»En sådan där präst, som helst är med på räfjakter», sade kusken; »han bor en tio kilometer härifrån och kommer hitgalopperande på söndagarna för att hålla gudstjänst.»
Guy visste, att tjänsten hade blifvit bortgifven för reda pengar under farfaderns värsta tid.
»Vet ni, hvem som rår om jorden?»
»Det är sir Guy Morville. Ni har väl hört talas om gamle sir Guy, som gjorde så mycket väsen af sig på sin tid.»
»Hvad, den beryktade — —»
»Jag kan inte låta er sluta meningen», inföll Guy mycket artigt, »utan att omnämna, att jag är hans sonson.»
»Jag ber tusen gånger om ursäkt», utropade den främmande.
För all del, sade Guy leende; »jag tyckte blott, att jag borde säga er det.»
»Sir Guy själf!» sade kusken och såg sig om, i det han rörde vid hatten. »Jag har inte sett er här på vägen förr, det vet jag, för jag glömmer aldrig ett ansikte, men nu hoppas jag det blir så mycket oftare.»
Efter några ömsesidiga höflighetsbetygelser försjönk Guy i sorgsna tankar. Hur mycket skuld hade icke genom en människa hopats öfver andra — ja, öfver hela släktled! »Dessa fåren, hvad hafva de gjort?» Hans farfar hade ångrat sig, men hvem skulle predika bättring för dessa? Han undrade icke på att hans egna förhoppningar grusats; han undrade blott på att
