Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
258
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

han någonsin kunnat vara glad eller drömma om en ljus framtid, när så mycken skuld åsamkats hans släkt.

Den främmande iakttog under tiden arfvingen till Redelyffe, ägaren till rikedomar och stora jordagods. Föga anade han, hur den unge mannen med de klara ögonen betraktade sina ägodelar.

Tiden gick under Guys vemodiga funderingar, tills han började bli medveten om att han kände igen omgifningarna. Snart rullade man öfver Moorworths knaggliga stenläggning, där de gammaldags grå husen med sina stora fönster liksom sågo på honom med vänliga ögon från båda sidor af gatan. Där borta, bakom de till hvalfbågar klippta lindarna, låg handelsinstitutet, där han tillbragt så många timmar med att läsa latin och grekiska för den tålmodige herr Potts; och fastän han numera hade en riktigare uppfattning af sin gamle väns lärdom, hvilken han förr trott vara så stor, påminde han sig med verklig vördnad hans tålamod och förnöjsamhet under ett tungt och sträfsamt lif. Vagnen skramlade vidare och kom fram till salutorget, där det gamla åttkantiga, besynnerliga stadshuset låg midt på den öppna platsen och värdshuset med sin långa rad stallbyggnader och uthus bildade hela ena sidan. Här i värdshuset var Guy född, och som värdinnan varit den första, som hållit honom i sina armar här i världen, ansåg hon sig ha privilegium på att hålla af honom och prata med honom, närhelst han på väg till sina lektioner satte in sin häst i hennes stall.

Här var han säker på ett gladt välkommen, och detta muntrade upp honom, då han hoppade ned från vagnstaket och ropade på Hej samt frågade tjänsteflickan efter fru Lavers.