Laura såg ut, som om hon visste något mer, men hennes far återkom i detsamma i sällskap med modern. Han gnuggade händerna, så som han brukade, när han var belåten, och ropade, innan han väl var inne i rummet:
»Nå, Charlie, nå, mina unga damer, är det inte en präktig pojke, hvasa?»
»Så stor är han just inte», sade Charles.
»Inte? Å, han växer väl. Han är inte aderton år än; han har tiden för sig; för resten är han mycket bra som han är; alla kunna inte vara sådana resar som Philip. Nå, hur har du haft det? Har det varit plågor igen?»
»Det förstås», sade Charles kort. Han afskydde att svara på deltagande frågor, när han var ur humör.
»Det var synd; ledsamt att du inte kunde vara nere i dag, men jag tänkte du skulle tycka om att få se honom», sade herr Edmonstone ursäktande och såg ledsen ut.
»Jag hade helst velat veta om det på förhand, så att jag hade fått göra mig litet snygg.»
»Det var tråkigt; jag trodde det skulle roa dig, men jag ser, att du inte är så bra i dag», fortfor stackars herr Edmonstone, ännu icke fullt medveten om hur illa hans välmening slagit ut.
Detta gjorde det onda värre, ty det var liktydigt med att säga åt Charles, att han var vid dåligt lynne. Det blef icke heller bättre af att hans mor, som förstod hans min, skyndsamt började ett annat samtalsämne, i det hon frågade något om unge sir Guy.
»Ni skulle bara ha hört dem tala om honom vid Redclyffe», sade herr Edmonstone. »Alla sade, att han inte hade sin make. Så sade förvaltarn, pastorn, folket, allihop. Så uppmärksam mot farfadern, så
