»Nå, gossen min», sade Charles, som fann honom mycket lustig, »är du nöjd nu? Har du någonsin sett maken till nattrock? Gif mig tassen, så äro vi vänner.»
Efter ännu ett par ord, hufvudsakligast om Hej, försvunno denne och hans husbonde med herr Edmonstone.
»Hvad pappa kan hitta på!» knotade Charles. »Den stackars pojken hade väl hellre åkt många mil än låtit sig släpas in hit. Jag får säga, att om pappa skall kluta ut mig i sådana här nattrockar, borde han åtminstone säga till mig, innan han gör mig till åtlöje för människor och hundar.»
»Det var ett olyckligt ögonblick», instämde Laura. »När skola mina kinder svalna?»
»Kanske han inte hörde», tröstade Amy.
»Har ni hört, hvar Philip är?» frågade Charlotte ifrigt.
»Han reste till sin syster», sade Laura.
»Nu måtte du väl vara lugn», retades Charles med sin lilla syster. Hon såg dock ut, som om hon icke rätt vetat, om det gick an att skratta eller ej.
»Nå, hvad tycker du om honom?» frågade Laura.
»Måtte han vara värd en sådan hund», sade Charles.
»Alla äro inte värda sina egna hundar, det är sant», sade Laura, »långt mindre sina hustrur.»
»Philips svåger är väl den, som åsyftas med det där tankekornet», sade Charles.
»Eftersom Margaret kunde vilja ha honom, var hon inte mycket värd», genmälte Laura. »Att kunna kasta ifrån sig Philips hela förtroende och hängifvenhet, som hon ägde!»
»Å Laura, det har hon väl ändå inte gjort», sade Amy.
