»Stor tack, sir Guy», sade gubben och rörde vid hatten, medan Guy skyndsamt gjorde sig i ordning att taga emot dem, i detta ögonblick mera böjd för att höra på deras sång än för något annat, fast han icke längre hyste en så blind beundran för James Hobinsons fiol och Harry Rays drillar som fordom.
En god stund tillbragtes med att höra på och en ännu längre med att försöka visa, hvad pastorn kunde ha menat med att föreslå någon förbättring, hvilken de betraktat med ovilja och misstroende, tills de nu funno, att sir Guy höll med honom. Det gick så långt, att då Guy sjungit ett par verser för dem för att klargöra sin mening, kom kören till den åsikt, att sir Guy, ifall han fick öfva sig, kunde komma att bli en lika styf sångare som själfve Harry Ray.
Det var första gången på länge som Guy hade sjungit en ton, utom i kyrkan, och då han gick uppför de långa trapporna och genom gallerierna till sitt rum, sjöng han ännu. Det var denna strof:
»Den ensam bor
men på Gud tror,
uti Hans ord har ro,
hans väg är ljus
till Faderns hus,
där får han evigt bo.»
Hvar hade han fått melodien ifrån? Han påminde sig, att han letat upp den med Amys tillhjälp. Han suckade djupt vid minnet häraf, men den förfärande känslan att vara prisgifven åt mörkrets makt hade försvunnit. Han kunde ändtligen känna, att den rätta julglädjen fanns äfven för honom under all sorg och saknad.
Juldagen var enslig men icke så dyster som de föregående dagarna; först var han i kyrkan och häm-
