tade tröst och kraft där, och sedan tänkte han mycket, men med mera mod, på den framtid han såg framför sig. Han kände, som om han hade fått ny kraft från ofvan.
Annandagen på morgonen fick han för första gången på lång tid ett bref. Det befanns vara från pastor Ross till svar på det Guy tillskrifvit honom för att begära råd angående Coombe Prior. Pastorn hade vänligt satt sig in i hans tankegång och rådde honom att vända sig till biskopen; hela brefvet var så vänligt och hjärtligt, att det gjorde Guy godt. På slutet kom den underrättelsen, att Charles Edmonstone var på bättringsvägen men ännu förbjuden att röra sig.
Detta var en nyhet, som ställde mycket i en annan dager för Guy. Charles hade varit sjuk! Det var därför han varit så tystlåten. Guy beslöt att genast skrifva till pastor Ross igen och bedja om närmare upplysningar; under tiden kände han en stor lättnad vid tanken på att det icke varit något annat, som skilt Charles från honom.
Han satte sig genast att skrifva till biskopen och sade, att han icke ville förlora någon tid, hvarför han redan önskade höra sig för angående möjligheten att få en vicepastor förordnad att sköta Coombe Prior. I mars skulle han fylla tjuguett år och hoppades då kunna ordna med aflöning åt en prästman, ifall biskopen gillade hans förslag och godhetsfullt ville tala vid kyrkoherden om saken.
Längre fram på dagen kom skogvaktaren och frågade, om sir Guy ville gå med på jakt; och som Hej kom i full hänryckning, hade Guy inte hjärta att säga nej. Sedan fann han också jakten mera uppfriskande, än han själf tänkt sig.
På hemvägen tittade han in i det nya skolhuset, fast det dammade förskräckligt från den rifna väggen.
