i parken så mycket de ville. Hvad skulle den annars vara till? Om Markham envisas att stänga grindarna, så måste ni ha en nyckel.»
Redan dagen därpå inställde sig gossarna för att få veta vägen till viken med sjöborrarna, och sedan blefvo de så trogna följeslagare åt Guy, att deras föräldrar voro rädda, att det skulle bli honom besvärligt; men det ville han icke höra talas om. Och ingen mamma i världen skulle haft hjärta att lägga sig emellan, när de hade så roligt. Oupphörligt kommo de inrusande med glada utrop: »Mamma! Sir Guy lät mig rida på sin häst!» »Mamma! Sir Guy hjälpte oss upp på toppen af den där stora klippan!» »Å pappa! Sir Guy säger, att vi få gå med honom på jakt i morgon, om vi få för dig!» »Mamma, pappa, se! Den här kaninen har jag själf skjutit med sir Guys bössa!» »Pappa, pappa, sir Guy har visat oss sin båt, och han säger, att han skall ro oss ut till Måsklippan, ifall vi få lof af dig.»
Detta var dock mer än pappa — och i synnerhet mer än mamma — kunde tycka riktigt om, ty hafvet var ofta mycket oroligt omkring Måsklippan; där funnos en hel del undervattensskär i närheten, och pojkar, haf och klippor kunde på inga villkor anses för en betryggande sammanställning. Alltså slog fru Ashford för ögonblicket bort frågan genom att påminna om att vädret var olämpligt, hvarefter pastorn frågade ett par af fiskarne, om det var rådligt att försöka landa vid Måsklippan.
De sade sig icke ofta ha försökt, ty de undveko alltid de där skären; men det kunde väl aldrig vara så farligt, menade de, ty sir Guy hade som pojke jämt och samt legat där ute, först i sällskap med en gammal båtkarl och sedan ensam i sin lilla båt. De
