nande till dyningen och återkallande i sitt minne sin första ungdoms drömmar, dem han aldrig haft lust att på det sättet jaga på flykten.
Den storm, som han förutspått, kom ganska riktigt, och andra dagen på kvällen dånade vind och vågor af all makt mot klippornas fot. Guy tittade ut genom sitt fönster det sista han gjorde, innan han gick till hvila, och såg stjärnorna där uppe blänka med den gnistrande glans, som man ofta får se under ostadigt väder; det ingaf honom tröstande tankar, och han somnade lugnt och stilla.
Han väcktes af ett väldigt, ihållande dunder af bränningarna, stormen och åskan, alla på en gång. Mörkret var så djupt, att han icke kunde urskilja formen på fönstret, förrän en blåblek blixt för ett ögonblick upplyste allt. Han satte sig upp och lyssnade på det mäktiga åskdundret, som följde, tänkte på hvilken förfärlig natt det måste vara ute på hafvet och påminde sig, hur han brukat tycka, att det skulle vara höjden af lycka att få se ett skeppsbrott i Redclyffes bukt, och att han förskräckt förre pastorns fru med sina omänskliga önskningar, att ett fartyg skulle komma och stöta på grund snart. Hur ofta hade han icke under sådana nätter som denna lyssnat efter nödskotten — ja, han hade till och med en gång väckt den stackars Arnaud midt i natten, då han inbillat sig höra dem. Redclyffebukten var mycket farlig — just en passande plats för ett skeppsbrott — med sina tvärbranta klippor, sitt enda landningsställe och på östra sidan den stora Måsklippan med hela dess följe af undervattensskär, hvilka till och med fiskarne skydde i hårdt väder; men den låg utanför den vanliga segelleden, och man hade blott få traditioner om svåra skeppsbrott långt före Guys tid.
