Det föreföll honom, som om han hade jagat upp sin fantasi igen, ty det var alldeles som hade han hört ett kanonskott. Ljudet förtogs genast af rasslandet af haglet mot fönsterrutorna och vindens tjut omkring den gamla byggnaden; men snart hördes det på nytt och nu alltför tydligt för att kunna vara inbillning. Han sprang till fönstret och såg vid blixtens skälfvande sken de svarta klipporna och den ljusare vattenytan; så blef allt mörkt och tyst, medan stormen liksom höll andan före åskknallen, hvilken om några sekunder bröt lös där uppe och skakade fönster och dörrar i hela huset. Då ekot dött bort, hördes ett kanonskott igen under ett ögonblicks stillhet. Han slog upp fönstret, och då en stormil tjutande jagade regnet in i rummet, förde den med sig genljudet af ett nytt skott.
Att stänga fönstret, tända ljus, kasta på sig kläderna och skynda utför trappan var få minuters verk. Lyckligtvis låg nyckeln till båthuset på ett bord i förstugan, där han lämnat den, sedan han visat gossarne Ashford sin båt; han grep den, ryckte till sig en kikare, kastade på sig en tjock rock och började draga undan alla de oändliga riglarna, bommarna och låsen på förstugudörren — något som mycket pröfvade hans tålamod; och när det ändtligen var gjordt och dörren flög upp, begagnade sig stormilarna, som pepo kring huset, af tillfället och blåste genast ut hans ljus.
Åskskuren hade varit lika kort som våldsam, och det tjocka molnet dref nu i vild fart bortåt öster till, så att den snart nedgående månen sken fram hvit och kall i underlig kontrast mot blixtarnas allt svagare ljus.
