Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
295
TJUGUTREDJE KAPITLET.

»De där branta klipporna!» sade pastorn. »Kan man få fotfäste där, helst i sådan sjögång?»

»Kan ni se, hvilka det kan vara?» frågade Robinson ifrigt. »Om ni ville låta Jem titta, så kanske han kunde säga det.»

Markhams kikare lämnades åt Jem.

»Hå, hvilken sjögång! Nu ser jag dem. Det är Ben, som går sist — det ser jag på den röda mössan. Och den främste — minsann är det inte sir Guy själf!

»Var inte så galen, Jem», ropade Markham i vredesmod. »Sir Guy är väl klokare än så. Ge mig kikaren.»

Men då den återlämnats, fortsatte Markham att se utåt under tystnad, medan Brown, som inte släppte ifrån sig sin kikare, lät höra sina iakttagelser.

»Jaha, där ä' de. Hvart togo de nu vägen? Nu klättra de uppför. Där är en bränning, just där, som kommer att spola bort dem, så visst som de lefva! Nu ser jag dem inte. Jo, där ha vi rödmössan igen. Det är något, som rör sig längre bort — — —»

Så fortgick det, tills efter en stund de båda båtarna, hvilka försvunnit bakom en klippa, kommo i sikte igen och började närma sig — först den ena — så den andra, och bägge tungt lastade. De närmade sig hastigt — nu voro de skönjbara för alla och blefvo hvart ögonblick större, än högt uppe på en väldig våg, än så länge försvunna nere i en djup vågdal, att man bäfvade för att aldrig få se dem mer — och så upp igen i höjden. Öfver dånet af vågsvallet hördes ljudet af röster — så ett hurrarop; de inbillade sig nästan känna igen den röst, som anförde. Hvilket hurra, som ljöd till svar från alla Redclyffebor, tätt packade på bryggan, på stranden och alla ställen, där man kunde få fotfäste!