Solen hade just gått upp, och dess strålar förgyllde vågkammarna, medan skummet bländande hvitt dansade omkring klipporna, vid hvilkas fot skuggan låg mörkgrön öfver det oroliga djupet. Måsklippan och de omgifvande skären badade i ljus: himmeln var strålande blå, de moln, som funnos kvar, skimrade hvita, där solljuset kunde genomtränga dem, och de båda båtarna med sin lefvande last närmade sig stranden med en lång, glittrande väg af ljus bakom sig.
Martins båt var den första, som lade i land.
»Alla bärgade», sade han, »och det är hans förtjänst.» Därvid pekade han på sir Guy.
Här var ingen tid att göra frågor; den våta och förfrusna fartygsbesättningen måste hjälpas i land och båten dragas upp. Emellertid styrde Guy sin båt förbi bryggan och nickade därvid småleende åt pastorn och Markham, i det äfven han ropade: »Alla räddade!» Pastorn tänkte, att han visst aldrig hade sett något mera strålande än detta ansikte, där ögonen lyste mot morgonsolen under det våta håret och hvarje spelande drag uttryckte lif, kraft och vakenhet.
Nu voro bägge båtarna inne och de främmande sjömännen hjälpta i land. Guy reste sig och stod med ena foten på toften, medan han med armen och knät stödde en liten gosse, omkring hvilken han svept sin egen ytterrock.
»Hör, Jem!» ropade han till den unge mannen, som velat följa med men inte fick och som nu varit mycket verksam vid landsättningen, »här har du något att göra. Den här lille stackaren har brutit sin arm. Vill du be din mor ta hand om honom? Hon är den bästa sjuksköterska, som finns i socknen. Och skicka bud efter doktorn.»
