Markham förde dem raka vägen till biblioteket, hvars dörr stod öppen. Han gick in, drog på munnen och vinkade åt pastorn, som också kastade en road blick ditin. Rummet var stort och såg halft obebodt ut, fast den stora gröna skinnsoffan och länstolen vid eldstaden voro massiva möbler; den gamle sir Guys stol begagnades dock aldrig af Guy, blott någon gång af Markham eller möjligen Hej, medan husbonden själf satt på en af de anspråkslösare mindre stolarna. Äfven den var emellertid nu tom, och på bordet, vid hvilket den stod, funnos kvarlefvorna af en måltid: en brödskifva, som såg ut att ha varit dubbelt så stor, en tom tallrik och en kaffekopp. Elden hade nästan brunnit ut, och på soffan, ofvanpå alla de mångfaldiga böcker, hvarmed den var beströdd, låg Guy i en allt utom bekväm ställning med hufvudet på ett stort lexikon, försänkt i djup sömn; de täta svarta ögonhåren hvilade mot den blomstrande kinden, och de ungdomliga under sömnen veknade dragen sågo nästan barnsliga ut.
Först vid en rörelse af Markham vaknade han och for upp, i det han utropade:
»Nej, men så skamligt! Jag är så ledsen.»
»Ledsen! Hvarför det?» sade Markham. »Jag är i alla fall glad, att ni har haft förstånd att byta om kläder och äta litet frukost.»
»Jag tänkte ha hunnit så mycket», sade Guy, »men man blir så sömnig af hafsluften.»
Nu märkte han kaptenens närvaro och gick honom till mötes, i det han frågade, hur det stod till.
Kaptenen stod helt häpen, ty han kunde omöjligt fatta, att denne spenslige yngling var den sir Guy, om hvilken han hört så mycket, och sedan han besvarat frågan, sade han:
