att hålla fotfästet och klamra sig fast; det var ingen tid att fundera.»
»Det var ett förtvifladt företag!»
»Inte så farligt som det såg ut. Ett steg i sänder är allt hvad man behöfver, och så pass var det alltid. Men hvad den Ben Robinson är för en duktig pojke! Han uppförde sig som en riktig hjälte. Säkert måste det finnas mycket godt hos honom, om man bara kunde få tag i det.»
»Se där!» sade pastorn, då han i porten till kyrkogården vände på hufvudet. Guy såg sig om och varseblef strax bakom sig Ben själf på väg till kyrkan bredvid sin öfverlycklige far — en syn, som man inte sett på månader och år förut.
»Ja», sade han, »en sådan natt som denna och en sådan god far som den där gamle mannen måste locka fram det goda hos en människa — det kan inte slå fel.»
»Ja», tänkte pastorn, »en sådan natt med en sådan anförare. Att se så mycket mod på den rätta grundvalen är hvad som mest borde göra intryck till det bättre på den unge mannen.»
Efter gudstjänsten gick Guy genast sin väg; pastorn gick hem, åt en grundlig frukost, hvarunder han måste berätta hela förloppet för sin familj, och begaf sig sedan åter ner till fiskarbyn, där han träffade skepparen, nu fullt återställd, och kort därefter äfven Markham. Sir Guy hade ingen sett utom Jem Ledbury, som sade, att han som hastigast tittat in på väg från kyrkan för att höra efter, hur det stod till med den lille kajutvakten. Skepparen, som förstod, att sir Guy varit den, som ledt räddningverket, var mycket angelägen att få tacka honom och följde med Markham och pastorn till herrgården.
