ut i arbetsrummet, visserligen utan att kunna röra sig men mycket belåten med ombytet — att få komma ut i världen, som han kallade det.
Detta var allt hvad som hände vid det fredliga, Hollywell, medan man vid Redclyffe ännu var upp i tagen af skeppsbrottet, hvilket tycktes ha inträffat enkom för att bringa omväxling i denna ensliga och dystra vintertid.
Pastorns hade blifvit mera än någonsin villrådiga, hur de skulle uppfatta den unge godsägaren. Pastorn själf tyckte, att ingen, som icke haft rent samvete, kunde ha mött faran så som sir Guy hade gjort; och dock voro de ännu tvehågsna, när de sågo den skugga, som så tydligt hvilade öfver honom, och det vemod, som var så oförenligt med hans ålder och skaplynne.
Fru Ashford kom emellertid på en ny idé. Ett par dagar efter olycksnatten skulle hela besättningen utom kajutpojken afresa till närmaste hamnstad, och kvällen före affärden voro de inbjudna att äta kväll i sällskap med sina räddare från fiskarbyn i den stora matsalen för tjänarne uppe på herrgården. Edvard och Robert voro mycket beskäftiga med att pryda det stora nakna rummet med järnek och annat grönt, och pastorn med fru och lilla Grace skulle titta in en stund, sedan de druckit kaffe i biblioteket.
Guy ordnade där för sitt främmande genom att rafsa ihop alla böckerna från soffan och stapla upp dem på en längre bort stående stol, sätta en grön järnekskvist på spishyllan, lägga fram en gammal bok med taflor åt Grace och tända på en väldig brasa, hvarpå han såg sig om i rummet och tyckte, att där var obeskrifligt trefligt. Men fru Ashfords första intryck, då han med glädjestrålande ansikte förde in
