sina gäster, var ända, att det alltid blef bra ödsligt i ett hus, då där icke fanns några fruntimmer.
Måltiden var mycket festlig. Arnaud var värd och lade för med en artighet, som stod i lustig motsats till sjöfolkets enkla och rättframma maner. Då sir Guy kom in med fru Ashford, föreslog gamle James Robinson genast hans skål med uttalande af den förhoppningen, att han snart måtte komma och slå sig ner ibland dem på allvar, hvarvid Jonas Ledbury tillfogade den önskan, att »lady Morville» också snart skulle komma dit. Vid dessa ord kom det ett smärtsamt uttryck i Guys drag; hans läppar pressades hårdt ihop, han vände sig bort och tog några steg fram och tillbaka, innan han kunde behärska sitt ansiktsuttryck. Alla voro så upptagna af att hurra, att ingen mer än fru Ashford lade märke till hans förändrade väsen, och fast hans färg var starkare och rösten skälfde, då han, återkommen till sin plats, tackade för skålen, såg pastorn däri ingenting annat än den naturliga rörelsen öfver folkets tillgifvenhet.
Fru Ashford förstod honom bättre, och när hon och hennes man senare talade om saken, blefvo de båda öfvertygade om att orsaken till hans vemod måste vara något olyckligt tycke, hvilket han ansåg sig böra öfvervinna; och sedan de fått detta klart för sig, fäste de sig mycket vid honom och föresatte sig att göra Redcclyffe så trefligt som möjligt under hans därvaro.
Kaptenen afreste med sitt folk; gossen var bättre, och hans värdfolk, Charity och Jem Ledbury, önskade blott att de kunnat få behålla honom för alltid; oron i sinnena började redan lägga sig vid Redclyffe, då Markham en dag med obeskrifligt viktig och nöjd min kom för att visa grefskapets tidning med en full-
