»Här är han själf. Guy, min käre, duktige pojke, du är ju den mest ädelsinnade människa i världen, och du har blifvit afskyvärdt behandlad. Jag önskar jag hellre hade låtit hugga af mig båda händerna, än jag hade låtit öfvertala mig att skrifva det där brefvet; men nu är allt på rätt spår. Glöm och förlåt, Guy! Nu följer du med mig hem, och vi skrifva i denna dag efter Deloraine.»
Guy var nästan yr i hufvudet af öfverraskning. Han höll fast den ena af herr Edmonstones händer och tryckte den hårdt; den andra handen förde han öfver ögonen, som om han drömt.
»Allt på rätt spår?» upprepade han.
Just det!» sade herr Edmonstone. »Jag vet, hvart pengarna tagit vägen, och jag högaktar dig för det; och där står den, som har berättat mig alltihop. Sa jag inte från början, att det var ett uselt förtal! Alltihop kom fram genom den lilla flickan.»
Guy kastade en häpen blick på sin morbror, hvilken endast väntade på att få förklara saken.
»Aldrig förrän i dag har jag haft den minsta aning om att jag varit orsak till att du råkat ut för orättvisa misstankar. Hur kunde du låta mig förbli i okunnighet därom?»
»Du har alltså berättat — — —»
»Om växeln», inföll herr Edmonstone, »och om allt det andra, samt hur du ställt för den lilla flickan. Hur kunde du komma ut med detta med ditt knappa årsunderhåll? Och junker Philip med sitt tal om att du aldrig hade några pengar! Det var minsann inte underligt.»
»Om jag hade vetat, att du själf hade det knappt», sade Dixon, »så skulle jag aldrig ha satt i fråga — — —»
