»Låt mig förstå det rätt», sade Guy och stödde sig mot en stolsrygg. »Säg, Markham, är det verkligen sant? Är allt klart bevisadt? Har herr Edmonstone skäl att vara nöjd?»
»Ja, sir Guy», svarade Markham tydligt och bestämdt. »Herr Dixon har redogjort för användningen af den där växeln på fem hundra kronor, så den saken är alldeles klar.»
Guy drog ett djupt andedrag, och hans fingrar släppte det krampaktiga taget.
»Jag kan inte nog tacka dig!» sade han till morbrodern; därpå vände han sig till herr Edmonstone: »Hur mår Charles?»
»Bättre, mycket bättre. Du får väl se själf i morgon, eller hur, Guy?»
»Men jag kan inte förklara, hur det var med de — aderton tusen — —»
»Det bry vi oss inte om; dem har du i alla fall inte fått, så du har inte kunnat slarfva bort dem. Den saken hör inte hit.»
»Och ni förlåter mig för hvad jag sade om er?» »Det har intet att betyda! Om du aldrig har sagt något värre, än att Philip är en beställsam snobb, så har du inte mycket att ångra, och jag för min del var tio gånger om en gammal narr, som lät honom köra mig till att skrifva det där brefvet.»
»Nej, nej, ni handlade ju alldeles riktigt efter er tro, och omständigheterna voro emot mig. Är det verkligen klart nu? Stå vi på samma fot som förut?»
»Det göra vi, du — det göra vi i allt; bara att vi nu bättre veta ditt värde, Guy. Gif mig din hand än en gång. Nu är det slut på alla missförstånd och all förtret, och nu skola vi få trefligt där hemma igen som förr.»