»Hur skall jag kunna tacka er nog, Markham!»
»Ja, jag har nu hållit på att dra er släkt ur klämman i fyrtio år eller så», sade Markham, »det är allt hvad jag duger till; och hade det aldrig varit värre än denna gången, så hade det varit godt för oss allihop. Men tiden lider, och vi ha fullt upp att göra.»
De grepo sig alltså genast an med räkenskaperna. Det var en hel del, som skulle genomgås och bestämmas, och fast Guy enligt farfaderns testamente ännu icke hade något att säga, tillfrågades han nu om allt. Guy tyckte det var rätt bra att, då han icke kunde få vara i fred med sin lycka, ha denna lugnande sysselsättning. Där satt han och diskuterade helt nyktert frågor angående arrenden och reparationer och tillät sig endast då och då liksom en liten titt på den skatt af glädje, som väntade honom, när han skulle få tid med den. Det blef nu bättre ordnadt beträffande Coombe Prior; penningar anslogos till den blifvande vice pastorns lön, och Guy fick hopp om att den förste skulle bli hans vän Wellwood.
Det blef inte tid att skrifva till Hollywell, eller rättare, herr Edmonstone glömde af det, tills det blef för sent, och sedan tröstade han sig med att säga, att det gjorde detsamma, om de blefve öfverraskade; af glädje dog man ju inte.
Hans familj hyste icke alls samma mening som han, att det gjorde detsamma, när följande morgon icke medförde något bref med posten. Fru Edmonstone och Charles hade haft stora förhoppningar, och Amy visste icke, hur mycket hon verkligen hade hoppats, förrän hon hörde orden: »Intet bref».
Till råga på olyckan hade, genom ett af dessa infall af herr Edmonstone, hvilka brukade komma i kollision med hans hustrus anordningar, främmande
