Hoppa till innehållet

Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/329

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
325
TJUGUFEMTE KAPITLET.

blifvit bjudna just till denna onsdags middag; och det var ingen, som gladde sig åt detta, helst då fyratåget icke medförde herr Edmonstone, hvilken alltså icke kunde väntas förr än klockan sju, då alla gäster vore anlända.

Laura hjälpte Amy att klä sig, satte blommorna till rätta i hennes hår, kysste henne och sade, att det var en svår dag; Amy suckade med trött min, tackade henne och gick ned vid hennes arm, i det hon hviskade: »Om jag kunde låta bli att vara så dum och hoppas litet, litet grand!»

Laura tyckte saken vara så hopplös, att hon var ledsen öfver att Amy icke kunde slå den ur hågen, och hon svarade ingenting. Amy satte sig vid fotänden af den soffa, dit Charles numera bars hvarje dag, och tog sitt arbete utan att våga se på honom. En vagn — — färgen kom och gick på hennes kinder, men det var bara några af de främmande; en till — det var Brownlows. Amy höll på att säga något åt fröken Brownlow, då hon hörde nya hälsningar; hon såg upp, grep tag i armstödet på soffan och såg dit än en gång. Hennes far höll på att utgjuta sig i ursäkter och välkomsthälsningar, och hennes mor räckte just handen åt Guy.

Var det en dröm? Hon slöt ögonen och såg så dit igen. Nu var han helt nära henne; han höll ett ögonblick hennes hand i sin, och hans röst hördes fråga Charlie, hur han mådde. Så kom hennes far, kysste henne som vanligt först men släppte henne sedan icke utan såg på henne ett ögonblick och kysste henne sedan om igen på båda kinderna, som om han icke hade kunnat låta bli, samt sade med en ton, som betydde mycket, mycket mer än orden: »Hur är det med dig, min lilla Amy?»